En rysk hovdam och nunna

Anja-Bi Pulkkinen  

Jag hamnade häromåret ut för ett litet konstigt ryskt äventyr. Förhistorien till äventyret är följande. Jag hade under min skoltid i Munksnäs en klasskamrat som hette Peter von der Pahlen. Denne Peter var också klasskamrat med Nalle Valtiala, men Nalle och jag var inte klasskamrater, han gick en klass under mig. Förklaringen är ju den att Peter stannade på klassen sista året före studenten.  Peter levde sedan ett liv som diplomat i olika länder och bosatte sig slutligen som pensionär i Spanien. Både Nalle och jag höll under alla åren kontakt med honom. 

 Anna t.h. med systern Alexandra. 

Våren 2019 kontaktade Nalle mig och frågade om jag hört något från Peter, men det hade jag inte på länge och det hade inte han heller. Den som ville ha tag i Peter var en annan klasskamrats son Wille, som hörde till en ortodox församling. Den och en rysk sammanslutning, som jag aldrig kom underfund med vad den riktigt var, arbetade för att få den f.d. hovdamen vid ryska hovet och sedermera nunnan Anna Virubova helgonförklarad.

Anna Taneieff Virubovas farfars far hade varit chef för kejsar Nikolai I:s privata kansli och ämbetet ärvdes av hennes farfar. Traditionen fortsatte och också hennes far kom att ansvara för den kejserliga familjens ekonomi. Anna föddes den 29 juli 1884 och när hon var 20 år gammal kallades hon till tsarens hov för att finnas till hands i kejsarinnans omedelbara närhet. Hon blev mer än en hovdam, hon blev kejsarinnan Alexandra Fjodorovnas närmaste vän och förtrogna och levde med dem som en familjemedlem. När revolutionen brutit ut 1917 blev Anna skild från tsarfamiljen, hon kastades flera gånger i fängelse och slutligen lyckades hon fly tillsammans med sin mor till Finland år 1920. Anna hade en yngre syster, Alexandra, som då bodde i Viborg och hon hjälpte dem att skaffa en bostad där. Här kan nämnas att Alexandra var Peter von der Pahlens mormor.

Anna hade redan under sina år vid hovet delat intresset för religiösa frågor med kejsarinnan och under tiden i Viborg hade hon kontakter med Valamo kloster. Hon hade redan i Petersburg avgivit ett löfte att om hon med sin mor lyckligt nådde Finland, skulle hon låta viga sig till nunna. Anna hade i januari 1915 råkat ut för en järnvägsolycka i närheten av Petersburg, med svåra skador i benen som följd. På grund av usel vård med bl.a. Rasputin inblandad, vilket hon inte alls var glad över, blev hon invalidiserad och beroende av sin mors hjälp. När modern dog 1937 lyckades hon få en tjänsteflicka från Terijoki, Vera Sapevalov till hjälp och Vera bodde med Anna ända till hennes död den 20 juli 1964. Från 1940 bodde de i en lite dublett vid Topeliusgatan.

Men för att nu återgå till Peter är historien den, att såsom barnbarn till Annas syster och närmaste levande släkting ville det ryska sällskapet få tag i honom för att delta i ett minnestillfälle som arrangerades den 7 juni i det ryska kulturcentret i Tölö i Helsingfors. Både Nalle och jag försökte förgäves få tag i Peter utan resultat. Följden var att vi båda blev inbjudna till tillfället som representanter för Peter och de förutsatte att vi vardera skulle berätta något om vår gemensamma vän och gärna visa bilder.

Tillställningen, som räckte två timmar, gick helt på ryska och ingen av deltagarna, som var i Finland bosatta ryssar, kunde någon finska. Den drivande kraften var tydligen en gammal dam, som var mycket vänlig mot oss ”utbölingar”, men vi kunde inte kommunicera. Annas liv presenterades sedan av olika personer i olika former, med bilder, utdrag ur hennes brev och visning av föremål hon ägt, mycket anspråkslösa sådana. Till sist berättade jag på finska om Peter och visade ett klassfoto från mellanskolan där vi båda fanns, och Nalle avslutade med att berätta om sin relation till honom med ett foto från en resa de gjort tillsammans. Wille översatte våra framföranden till ryska. Allting filmades på video som vi senare kunde se via en länk.  Hela situationen var ju helt absurd, men på något sätt var den också mycket rörande.

I programmet ingick också sång framförd av några män iklädda gamla kosackuniformer, i en korridor fanns en utställning av fotografier ur Annas liv vid det ryska hovet, och under en paus serverades kaffe eller te med typiskt ryska och mycket goda bakverk.

Tillfället var inte slut efter dessa två timmar. Nu skulle vi alla på egen hand ta oss från Tölö till den ortodoxa begravningsplatsen i Sandudd, där vi samlades kring Annas grav. Graven hade ursprungligen varit mycket anspråkslös men för några år sedan hade detta sällskap och församlingen samlat ihop pengar till ett ståtligt kors. Här fortsatte vi i ännu en timme med ortodoxa ceremonier med rökelse och allt som hör därtill. 

Nalle t.v. och Wille vid graven 

För Nalle och mig blev det en ganska märklig men intressant upplevelse. Redan innan  tillställningen, hade jag plötsligt kommit på att jag i min bokhylla hade en bok om Anna, som jag för länge sedan läst. Det var Annas memoarer, som hon själv skrivit år 1937 men som kom ut först 1987. I den finns en stor mängd fina fotografier av den kejserliga familjen och dem hade Anna själv tagit. Nalle lånade sedan boken av mig.

Men vad hände med Peter, som vi aldrig fick tag i? Senare på hösten erfor vi att han hade avlidit i Spanien den 9 oktober. Varken Nalle eller jag hade ju hört av honom på två år så han hade tydligen drabbats av något som satt honom ur spel. Tyvärr hade ingen i hans familj meddelat något till vännerna i Finland.