Ulla Stark - Olars pensionärer

Min andra resa till Sverige 1950

Ulla Starks berättelse vid Olars pensionärers klubbmöte 19.3.2018

Hej på Er alla, idag skall jag berätta om min andra resa till mitt älskade Rättvik (som ligger i Dalarna), där jag inte ännu ens hade varit, men därifrån kom brev, paket och jag gick och väntade på att få resa dit, för där var min Sverigemamma och -pappa som flyttat dit efter det att jag kommit tillbaka till Finland i slutet av 1945, när jag var på det 3dje året. Som krigsbarn i Sverige 1944-1945 hade vi bott på olika orter på grund av "pappas" ämbete.

Nu litet om min första resa. Min pappa Åke var i kriget och min mamma Edith var på hemmaplan och gjorde ammunition i Kottby, inne i berget. Jag skickades till Sverige 1944 som krigsbarn, 7 månader gammal, flög med flygplan, som kallades ”Hansin Jukka”, som startade från Malms flygfält. Och min stora syster skickades till Sverige efter sista bombningarna i Helsingfors. Hon var 9 år äldre.

Jan och Inga Ekblom blev mina Sverigeföräldrar. De hade gift sej i juli 1943. Pappa var adjunkt, en ung präst och mamma var till sin utbildning sjuksköterska, men skötte hemmet och hjälpte Sverigepappa under hela sitt liv när det blev konfirmander eller liknande, hemma hos dem.

Rättvik

Efter det att jag måste resa tillbaka till Finland 1945 adopterade Sverigemamma och Sverigepappa, först Lars Gunnar, Lasse som jag i denna dag kallar bror min och litet senare lillasyster som hette Katarina, men med tiden kom att heta Lotta också officiellt.

Lasse, Lotta och Ulla 1950

Vad jag kommer ihåg från den första resan är nog det vad jag hade i mitt hjärta och hjärna, mor Inga och far Jan, och från hemresan, det var en vit päls, rött bälte, kakao och tågdoften.

Min ”riktiga” mamma, mor Edith mötte mej, 1945 i hamnen i Helsingfors, jag var då ca 2 ½ år gammal. I spårvagnen hade jag visat på mamma, mor Edith, och pekat: jag Ulla och pekat på henne och sagt: mamma.

Jag skall läsa er litet utdrag ur ett brev som Edith från Finland skriver till Inga i Sverige:

_____________________________________________

H.fors 15.11.45

Kära Ullas fosterföräldrar!

Tack för Ulla! Hon är äntligen hemma. Hon kom den 13de på eftermiddagen. Vad vi alla var glada att få ha henne hemma igen. Både min man och jag tänkte på Er därborta vad Ni ändå haft ledsamt att skicka henne.

Vi blev nog genast goda vänner och när vi kom i spårvagnen sade Ulla ”Där Ulla där mamma” och peka på sej och mej. Nu är hon redan så fäst vid mej att jag ej får gå ut ens, så blir hon arg. Igår kväll visa storasyster Rita henne fotografier och när hon såg pappa Jan (Sverigepappa) så gav hon ett jubelskrik ”Där pappa, där mamma, där pappas cykel, där mammas cykel. Vi kunde ej annat, bara svälja våra klumpar för det var rörande att se hennes glädje.

Ulla och "pappas cykel"

Pappa Jan, Ulla och mamma Inga 1944.

Stackars ”mamma och pappa” det kändes säkert tungt att få ge Ulla ifrån sig sådår, helt plötsligt. Kära vänner därborta, jag ser av allt att Ulla fått kärlek i rika mått, tack för det och må Gud välsigne Eder tiofallt för allt Ni gjort och gett Ulla och oss andra med. Vad världen vore god om det fanns mera så goda och osjälviska människor som Ni två. Jag känner mig stå i så stor skuld till Er så jag aldrig kan betala den. Men jag skall försöka få av Ulla en god och duktig människa för det vill Ni väl att hon skall bli.

Svenska kungen kallar hon för "farfar".

Inga och "farfar" 1943.

Vi hade henne att bjuda farmor på gott så sprang hon runt bordet och sökte farmor, inte förstod hon att farmor satt bredvid henne. Inte tycks hon tycka om vem som helst heller, hon väljer nog ut vem hon tycker om.

Slutar nu med hjärtevarmaste hälsningar till Eder båda från familjen Starck.

Ulla sänder här privata brev. Hon hade nog helst velat ha bläckpennan men mamma lät inte henne få den.

____________________________________________

Sedan började man vänta på posteljonen, väntan på brev och paket, till stora och små och när jag fyllde 5 år kommer jag ihåg att jag fick ett stort paket fr. Sverige med bl.a. marsh-mallows och sagoböcker, skor. Tiden efter kriget var det ju dåligt med mat och jag åt dåligt! var ganska mager, så därför skulle jag skickas till Sverige för att bli litet rundare, få kött på armar och ben, men förstås fick jag ”alla” barnsjukdomar som kikhosta, vattenkoppor m.m och jag tänkte på Sverige, på mor och far Rättvik, fast jag hade min kära mamma, pappa, min storasyster Rita, 9 år äldre än jag och min farmor och min lekskola och alla tanter där, som jag tyckte om. Men ändå att få resa till Rättvik…

Äntligen fick jag mitt pass och alla papper som behövdes och jag skulle resa med tant Vuorela, vår sömmerska som skulle till Stockholm, för hon skulle besöka sin dotter som var modist och bodde i Gamla sta’n. Båten skulle fara från Åbo. Dagen kom i början av april 1950, familjen Starck vaknade på morgonen med att Ulla 6 år har feber 39 grader. Pappa beslöt, att nog skall hon resa. Så for vi till busstationen där far och mor överlämnade mej till tant Vuorela. Och vi två fortsatte till Åbo med bussen som förde oss ända till hamnen, där steg vi ombord på Bore I. Nu började spänningen växa, men vid middagen på kvällen ca 8 tiden, åt jag med god aptit och fick för första gången smaka på italiensk sallad, som jag tyckte om! och jag hade ingen feber.

På natten började det vara liv och rörelse i korridoren. Tant Vuorela gick och titta’ vad som pågick, vatten på korridorgolvet. Hon blev nervös, hon fick veta att vi måste ta våra saker opp och gå i livbåtarna. I denna villervalla försökte jag ge henne appelsin, för att hon skulle lugna sej. Jag var inte rädd! Livbåtarna fick de ej loss från båten, repen var isiga och is på havet där den hade gått på grund. Alla livbåtar kunde ej ens sättas i vattnet just p.g.a. de isiga trossarna.

Båten Bore I på grund.

Vi fick sitta i livbåtarna i ca 2-3 timmar förrän de första fiskarbåtarna ”hittade” oss. Sedan for vi iväg med fiskarbåtarna. Sedan fick jag ett stort MEN, när jag såg att vi närmade oss land! jag undrade hur jag skall komma i land, jag kunde ju inte simma. Det var en jätte smal planka som man skulle gå över från fiskarbåten, smal planka och långt ner till vattnet för en liten flicka, så nu var jag rädd, för första gången. Men jag klarade det. Jag kom över. Jag var på Åland!

Vi fördes till Mariehamn, till Socis, var vi fick vila. Jag lekte med Neppisbilar i parken, som troligtvis var menade till Lasse, före vi skulle vidare igen med en lastbåt till Stock-holm. Då såg jag för första gången våra medresenärer, bl.a. flyende ester, familjer, många, många barnansikten som jag ännu ser framför mej, bussarna som förde oss till hamnen i Mariehamn.

Pressbilder:

Utdrag av pressklipp:
______________________________________________________________________

NYA PRESSEN

Torsdagen den 6 april 1950

Bore I på grund med 213 passagerare, rände på i tät tjocka - radarn fungerade inte.
Turistklassen vattenfylldes, passagerarna två timmar i livbåtar.
Strax efter kl. 2 i natt uppfattade Helsingfors radiostation på 142 meter SOS-signaler från Bore I som gått på grund på Flisö fjärd 8 sjömil söder om Degerby. Fartyget hade anropat Mariehamns kustradio men inte fått något svar – stationen är stängd mellan
kl. 12 och 7.15. Radiostationen tog kontakt med myndigheterna och efter två timmar kom räddningsfartyg ut till Bore. Passagerarna satt i livbåtarna kring Bore, endel i bara nattkläderna med filtar omkring sig.
De fördes till Herrö på Lemland, där de fick värma sig inne i bondgårdarna eller kring öppna eldar medan de ytterligare två timmars tid väntade på bussar, som förde dem till Mariehamn.
Bore I rände på grund på Storgrynnan vid Ledskär i tät tjocka. Fartygets radar strejkade. En läcka uppstod i förrummet och förliga hytterna i turistklass blev snabbt vattenfyllda.
-------------------------------------------------------------

STOCKHOLMS-TIDNINGEN
bl.a. intervju med fru Berta Wuorela

Lördagen den 8 april 1950

Bore I på grund med 213 ombord - svår olycka befarade

- Jag vaknade av att jag kastades ur min koj. Det brakade och klirrade och jag hörde barn började gråta och kvinnor skrika hysteriskt. Då först blev jag så klar att jag förstod att båten gått på grund, och vi kanske var på väg att sjunka. Min första tanke var att få tag på Ulla, flickan jag hade med mig, men hon låg tyst kvar i kojen och kramade krampaktigt sin docka. I bara nattdräkterna rusade vi upp på däck, där vi möttes av lugnande ord från besättningen.

Det är fru Berta Wuorela med 6-åriga Ulla Stark i famnen, som blek och uppskakad sitter på Bore V och berättar för Stockholms-Tidningens medarbetare efter ankomsten till Stockholm på torsdagskvällen. De hemska timmarna på Bore I gick på grund vid Stora Grynnan på Föglöfjärden vid Åland har ej släppt sitt grepp. Hon plockar nervöst på sina kläder och tårarna trillar sakta ned för hennes kinder då hon försöker finna sin dotter bland alla åskådarna på kajen.
- Det blev faktiskt en rätt dramatisk början på min påsksemester, fortsätter fru Wuorela. Jag skall nämligen fira helgen hos min dotter som är bosatt i Stockholm, men nu känner jag mig så trött och uppriven så jag vill bara gråta.När jag tänker på de fruktansvärda timmarna i livbåten, där vi satt upp till knäna i vatten, känns det som en stor klump i bröstet. Ogenomträngligt mörker, dimma, vått och kallt. Ja, man får faktiskt vara lycklig över att man är framme i Stockholm med livet i behåll.

--------------------------------------------------------
HBL

Bores slagsida på torsdagen var 15 grader.

_____________________________________________

Vi kom till Stockholm på natten, så vi for direkt till Gamla Sta’n. På morgonen kom faster Karin, Sveriges pappas syster och så reste vi vidare med tåg till Hedemora i Dalarna till farfar och farmor. Farfar var prost i Hedemora. Varför Hedemora?

Lasse hade fått scharlakansfeber och att jag inte skulle få den så var det bäst att vara hos farföräldrarna i ca 2 veckor. Där fanns 2 höga skåp med bara sagoböcker! Och så fick jag äta hur länge som helst vid matbordet, fast i 2 timmar. Vilken lycka! 2 veckor gick fort, sedan var det tåg och jag älskar ju tåg ännu också. Församlingshemmet blev mitt hem, där bodde jag i ca 4 månader med mor och far, Lasse och Lotta. Det blev en rolig och lärorik tid för mej.

Församlingshemmet i Rättvik.

Långa bryggan.

Vi hade vårt hyss med Lasse när han äntligen kom från sjukhuset. Han fyllde 5 år i slutet av april. Första maj kom och då brände vi eldar vid Siljan vid Långa bryggan på stranden. Bryggan är över 600 m lång. Siljan är över 134 meter djup krater. Stranden är den bästa för barn, långgrunt, man kan gå flera hundra meter och då har man vattnet ännu till knäna.

Kyrkbåt.

Och så hade vi sjösättning av kyrkbåtarna. Kyrkbåtarna använder Rättviksborna ännu idag. Och de har också kyrkbåtstävlingar. Jag har fått vara med om träningar på 60-talet. Och på så sätt for vi till kyrkan på sommaren, far, mor i sin folkdräkt, Lasse, Lotta och jag gick från Församlingshemmet var vi bodde i 3 rum och kök. Där vi också gick i söndagsskola. I församlingshemmet fanns också en källare, var mor Inga, mamma sparat gamla kläder som vi fick använda till teater, men inte gå ut med dem i alla fall inte på Storgatan, som vi gjorde, då var det tidigt i säng utan kvällssaga för oss, Lasse och Ulla.

Midsommaren, det måste man berätta om, för den var annorlunda än här hemma i Finland. Först restes Midsommarstången eller Majstången som man också kallar den, sedan hade man långbord till dagens stora bjudning, där alla präster och de anställda inom kyrkan i Rättvik deltog, också vår familj. Lasse och mamma hade sina Rättviksdräkter och jag hade fått låna en Leksandsdräkt, för mamma hade inte hittat någon Rättviksdräkt i rätt storlek åt mej. Midsommarmiddagen var god men speciellt kommer jag ihåg efterrätten, den hemgjorda glassen vi fick. Jag hade aldrig ätit något så gott.

Rättviks kyrka.

Mera hyss. Vi skulle en sommarkväll ca 6 tiden gå på bröllop. Pappa skulle viga i kyrkan och alla vi barn skulle få vara med på själva bröllopsfesten. Men som sagt det hände så mycket på sommaren, och nu hade det, ett flygplan som kunde landa på vattnet hade kommit till byn, till andra ändan av Långa bryggan vart vi barn ej fick gå allena. Och jag som äldsta, icke 7 år fyllda, diskuterade med Lasse, vi slog våra kloka huven ihop och tyckte att vi skall gå för att titta åtminstone litet närmare på flygmaskinen, bara till stranden. Hups.
Det blev så igen att Ulla och Lasse fick stanna hemma för att vi hade gått till förbjudna platser utan vuxna. Lotta fick gå med på bröllopet. Rätt så!

Brev 1950! Ingas brev till Edith i Finland:
________________________________________________________________________

Rättvik den 5 maj 1950

Kära fru Starck!

Även om det inte blev så många rader i kväll, måste jag infria mitt löfte till Ulla om att skriva till mamma i dag. Hon har nämligen i eftermiddag lärt sig att åka på en riktig cykel och hon är uppfylld av denna lycka, så hon måste tala om för mamma. Hon har t.o.m. sagt att om jag inte hinner både skriva brev och stoppa knästrumpor i kväll, så skall hon gå i långstrumpor i morgon bara mamma får sitt brev, och det är nog ett rätt så stort offer i den sköna vårvärmen.
Nu har Lasse kommit hem från epidemisjukhuset, så nu har dom fått sällskap av varandra. Lasse har legat still där och blivit tjock och fet och stark och ganska busig, eftersom han umgåtts med större pojkar, så nog har dom sura sammandrabbningar ibland Ulla och han, men det går fort över om dom får hållas, och sedan är dom så sams igen.
Ulla har blivit så brun, och ser så härligt smutsig och frisk ut, när hon kommer in på kvällen. Frisk har hon också varit hela tiden, så när som på den där trasiga tanden hon fick hål i, men den åkomman var ju lätt botad. Inte äter hon dåligt heller tycker jag.

Hon har fullt upp med lekkamrater här i parken och jag såg och hörde genom fönstret idag hur hon imponerade på dom allihop me att sjunga ”Gubben Noak” på finska. Sedan var hon deras ledare och den som bestämde vad som skulle lekas!
Ja, nog är hon en trevlig unge, och så roligt att hon är här!
Nu skall jag göra i ordning ett par knästrumpor åt henne och därför inte längre brev idag. Ulla hälsar säkert, fast hon nu sover sin skönaste sömn.

Med hjärtliga hälsningar från oss alla.

Tillgivna Inga Ekblom

Kan Ulla äta fisk? Vi har inte vågat försöka!

_____________________________________________

Och så fick jag uppleva polishuset! Jag hade haft tandvärk en hel natt. Då sa’ pappa på morgonen, idag får du komma med mej, vi skall först se vad tandläkarfarbror’n säger om din tand och sedan kan vi se på polisens arbetsplats om du vill.
Farbror doktorn drog ut en mjölktand och så fick jag en fin glansbild, jag tror det var en ängel. Och sedan fick jag se cellerna/ finkan och farbror polisens kontor. Mycket spännande för en 6-åring att få se bovarnas sovrum.

Och Lasse och jag lärde oss att bygga kojor runt träden. Som sagt vi gick också i söndagsskola varje söndag. Far höll också morgonandakt för hela familjen, så man lärde sej sjunga de bästa psalmerna från psalmboken. Den sommaren i Rättvik lärde jag mej att cykla på mammas, mor Ingas cykel.

"Pappa" Jan och Ulla på väg till Finland, juli1950.

Mina föräldrar, finländska och svenska har haft en livlig brevväxling och jag med för den delen. De har också rest till varandra flere ggr. Första gången när Sverigepappa förde hem mej till Helsingfors i slutet av juli, skolan skulle börja i september 1950, och pappa Jan skulle resa ända opp till Rääkkylä som var Rättviks vänort. Då övernattade han hos min farmor i Helsingfors. Och på så sätt har papporna och mammorna återkommit, träffat varandra, vice versa i Rättvik eller i Helsingfors. Bättre föräldrar kunde man inte ha!

Jan döper barn i kyrkan i Rättvik.

Ulla, "pappa" Jan och "mor" Inga 1969.

"Mamma", mor Inga 85 år 2004.

Ulla, Lasse och Lotta 2004.