Möte med en anfader i Narva 

Anja-Bi Pulkkinen  

Ju äldre man blir desto mera tänker man kanske på sitt ursprung och många äldre sysslar med släktforskning. Jag har alltid varit mycket släktkär och så länge den äldre generationen ännu fanns höll morfars släkt regelbundna träffar. Som ung satt jag och lyssnade på mammas farbröders, kusiners och småkusiners historier, som nog inte ens alltid var lämpliga för en ung flickas öron. Det var små skandaler och pikanta detaljer som jag inte alltid förstod, och som uppdagades för mig först i vuxen ålder.

Nu är jag själv den äldre generationen och oj, vad jag ångrar att jag inte frågade mer så länge det var möjligt. Jag hade dock en morbror som släktforskade så jag har åkt snålskjuts på hans arbeten när jag först i pensionsåldern själv blev intresserad av släkthistoria på allvar. Själv har jag för mina barn skrivit ner allt som jag upplevt och senaste höst började jag skriva dagbok.  Speciellt nu i coronatider passar det ju bra att få sina tankar om situationen dokumenterade. Min morbror har forskat mycket grundligt i min mormors och morfars släkter och mormors släkt är den som fascinerat mig mest. Den historian börjar i Narva. 

Gränsfloden Narva med fästningen Ivangorod i bakgrunden.

När min småkusin Tina Fabricius, som är expert på Estlandsresor ordnade en resa till Narva beslöt jag därför följa med för att på något sätt knyta ett band till mormors anfader, Lorenz Numers (Nummens, Nummersen), en välbeställd handelsman, som inflyttade till Narva från Lübeck år 1637. Till saken hör att Tinas mormor och min mormor var systrar, men Tina kände inte alls till förfädernas historia från sin mormors sida.

I slutet av augusti 2014 åkte en liten grupp med färjan till Tallinn och fortsatte därifrån med en minibuss österut mot Narva. Staden Narva var nog mer eller mindre en chock. Den delas ju av floden Narva numera i en rysk och en estnisk del. Men också den estniska sidan präglades starkt av det forna sovjetiska väldet. Förfallna byggnader, trista huskaserner och inga kunskaper i estniska hos de få mänskor vi råkade på. Strandgatorna och parkerna längs floden på den estniska sidan höll man dock på att rusta upp och de gamla borgarna, Hermanni Linnus på den estniska sidan och mittemot på den ryska sidan, Ivangorod, finns kvar. Staden hade, enligt vad jag förstod, ambitioner att utvecklas till ett turistmål, men med den ryska mentalitet jag upplevde där kommer det att ta sin tid. 

Tina t.v. översätter guidens tal. 

Ett besök i Narvas rådhus fick mig att starkt känna historiens vingar och det berörde mig mycket påtagligt. Lorenz Numers gjorde, förutom att han var en ansedd köpman, också karriär som lokalpolitiker och utsågs till Narvas borgmästare år 1653, samma år som han blev adlad av drottning Kristina med namnet von Numers. Ämbetet skötte han till sin död i september 1671. Hans arbetsplats var i rådhuset, som dock förstördes i en stor eldsvåda som härjade i staden och medan ett nytt uppfördes hyrde stadens råd en våning i hans eget hus, där de höll sina sammanträden. Han torde ha hunnit uppleva det nya rådhuset strax innan sin död. När jag nu gick över det slitna stengolvet tänkte jag med en viss andakt på att här har han också gått en gång.

Vi besökte sedan borgen Hermanni Linnus, som innehöll ett museum. Den lokala guiden, vars modersmål med all sannolikhet var ryska, talade endast på estniska, ett språk som Tina behärskar så hon fick översätta det som vi inte förstod. Här i museet såg jag i en vitrin med fotografier två bilder som jag genast kände igen från ritningar i min morbrors släktkrönika. Det ena fotografiet föreställde det trevåningshus, som Lorenz lät bygga åt sig år 1650 mittemot kyrkan på den tomt som han köpt, och det andra visade en närbild av den ståtliga sandstensportalen vid huvudingången till huset. Under bilderna fanns text både på estniska och på ryska, och jag kunde läsa att huset varit ”Lorentz von Numers Maja” och under den andra bilden att detta var ”Lorentz von Numers Maja Portaal”. Bilderna var tagna 1939.  Detta hus stod kvar ända till första veckan i mars 1944 då största delen av staden förstördes vid bombningar. Det hade då fungerat som hotell med namnet Hotel Petersburg. Att Lorenz namn fortfarande förknippats med husets historia också under sovjettiden tolkar jag som att han verkligen betraktades som en betydelsefull person i staden.

Det som jag med denna resa hade tänkt mig, att knyta ett band till en anfader, förverkligades och känslan av bandet har suttit kvar sedan dess. Dessutom fick också min småkusin Tina en helt ny kunskap om vår gemensamma anfader och tidigare släktleder som hon varit helt omedveten om.  Nu har hon fått ett nytt eget perspektiv på det Estland som, hon så ofta besöker och arrangerar resor till. 

 

Det von Numerska huset och sandstensportalen.