SPÅR 1 
Minnen från fortsättningskriget 1941- 1944

Karl-Gustav Jossfolk, maj 2020 

 

Bakgrund

Under 2:a världskriget slöts ett antal fördrag mellan Tyskland och Finland som bl.a. gav Tyskland rätt att transportera militärmateriel och manskap till Lappland via järnväg genom finländskt territorium.  Samtidigt fanns ett transitoavtal som gav Sovjetunionen rätt att upprätthålla järnvägsförbindelser till det utarrenderade området på Hangö udd. Finland stod i kläm mellan två stormakter och då Hitler anföll Sovjetunionen i juni 1941 utbröt  vårt s.k. fortsättningskrig några dagar senare. De första tyska truppenheterna hade redan föregående år anlöpt hamnarna i Vasa och Uleåborg och våren 1942  uppgick tyskarnas antal, som transporterades den vägen till Norra-Finland till 17 000 man. I gengäld fick vårt land vapen, livsmedel, bränsle och annat nödvändigt. Då hamnarna i norr frös igen gick transporterna via Åbo. Senare kom man överens om att anordna permissonsresor för de tyska soldaterna . Då man räknar med de tyska trupper som transporterades via andra hamnar och de som förflyttades från Norge till Lappland uppgick den s.k. tyska Lapplandsarmén 1941 till sex divisioner (100 000 man).  Den var sammansatt av tre bergsdivisioner, tre infanteridivisioner och en SS-bergsdivision. Följande år ändrades namnet till 20. Bergsarmén. Den förstärktes därefter ytterligare och 1942 uppgick tyskarna antal i finska Lappland till över 200 000. Antalet hästar uppgick till 32 000 och olika motorfordon till 18 000. Bergsarméns främsta uppgift var att erövra Murmansk och skära av den ryska järnvägsförbindelsen till Leningrad (Sankt Petersburg).  Alla tyska militärtransporter som kom söderifrån per järnväg liksom permissionstågen från Lappland passerade min hemort Seinäjoki. Orten var ännu då köping med för det mesta trähusbebyggelse, leriga gator och en befolkning på 7-8000 vilket är att jämföra med dagens 63 000 invånare. Min berättelse ansluter sig till dessa tågtransporter och vad jag upplevde i anslutning till dem.

 

Järnvägsstationen i Seinäjoki (Östermyra) 1941

Det hela började för min del med att tåg söderifrån lastade med tyska soldater och utrustning plötsligt ångade in på järnvägsstationen i Seinäjoki. Ingen visste vad som var på gång. Det rådde undantagstillstånd och både radiosändningarna och tidningarna var censurerade. I dag vet vi att endast dåvarande presidenten Risto Ryti och C.G. Mannerheim och några till visste vad det var fråga om. Det berättas att t.o.m. stadsdirektören i Vasa togs på sängen då de tyska trupptransporterna angjorde stadens hamn. Samma sak gällde de andra städerna längs den Österbottniska kusten, där fartyg med tyska trupper och utrustning uppenbarade sig oanmälda. Människorna var överraskade, men gemene man var samtidigt hoppfulla då Finland inte längre stod ensam gentemot hotet från den stora björnen i öster.

 

Soldater, hästar, krigsmaterial ... 

Dag och natt rullar tåg efter tåg i en jämn ström in och gör ett uppehåll för att parera tåg från motsatta hållet. De kommer från kuststäderna vid Bottniska viken och södra Finland. Gnisslande dörrar till oxvagnarna dras upp och enstaka tyska soldater hoppar ner på perrongen. De flesta verkar tystlåtna och ser slitna och allvarliga ut. En del vagnar är lastade med artilleripjäser, krigsmateriel, fältkök och ammunitionslådor som skymtar fram under presenningarna. Andra är förutom soldater lastade med kraftiga och högväxta ardennerhästar, som ruskar på sina huvuden med sina jättetjocka manar och hårda smällar dånar över perrongen då de slår sina hovar i vagnsgolvet. De drar artilleripjäserna eller spänns för de fyrhjuliga transportvagnarna som följer med. Ofta är någon personvagn med befäl kopplat till tåget. Då den första nyfikenheten lagt sig falnar intresset för tågtransporterna och livet återgår till det normala onormala. Senare och i synnerhet sommaren 1941 börjar det allt oftare anlända tåg norrifrån lastade med tyska soldater på väg till hemlandet på permission antingen via Åbo och fr.o.m. 1942 även via Hangö. Åren 1942-43 transporterades ca 250 000 tyska soldater på permission till Tyskland och tillbaka. De är dessa permissionståg som intresserar oss småpojkar eftersom soldaterna trängtar efter öl i sommarvärmen.

 

Tåget kommer - handeln börjar

Jag står på perrongen vid järnvägsstationen i Seinäjoki tillsammans med ett gäng andra pojkar i olika åldrar. Året är 1941 och jag är fyllda 12 år. Området kring järnvägsstationen är mig bekant. Det är där vi pojkar samlas då någonting är på gång. Alla bär på en eller två kassar med öl ca. 10 flaskor per kasse. Ölet är inhandlat i Hallilas kolonialvaruaffär på Valtionkatu som löper förbi järnvägsstationen. Det var trångt i butiken då ölflaskorna är uppradade närmast ingången och alla vill vara först framme vid disken. Det finns bara ett märke dvs. öl tillverkat i Törnävä i Mallaskosken tehtaat, en efterföljare till det lokala G.A. Wasastjernas herrgårds öl från 1800- talet.

Vi vänder huvudena norrut längs järnvägsspåret mot Uleåborg och sträcker på halsarna. Vem upptäcker tåget först och ropar: Nyt se tulee (Nu kommer det). Spänningen stiger och äntligen syns en vit rökstrimma vid horisonten. Ankomsttiderna är hemligstämplade och transporterna har en hemlig kod men ändå vet vi att ett tåg med tyska soldater på väg på permission gör ett uppehöll på ca en halv till en timme i Seinäjoki. Informationen fungerar bland järnvägarnas familjer och via min far är jag väl underrättad. Tågen kommer sällan enligt tidtabellen. Det är brist på lok, vagnar och personal och ibland tom på ved till ångloken. Det händer att min far, som är järnvägsman knappt hinner hem förrän han kommenderas på resa på nytt. Ibland blir han borta flera dagar.  De trupptransporter som kommer norrifrån kör in på spår I och de som skall till Lappland på spår 2. Det oändligt långa tåget närmar sig långsamt och hinner knappt stanna och soldaterna dra upp luckorna till godsvagnarna innan affärerna kommer igång. En egendomlig lukt av gammal halm och instängd luft sprids ut över perrongen. I många vagnar har soldaterna hängt upp kondomer som vajar hit och dit och slår mot vagnsdörrarna.  En mängd soldater kryper under bommen som finns tvärs över vagnsöppningen och hoppar ner på perrongen. Soldaterna på väg på permission har en helt annan uppsyn än de som var på väg till fronten i Lappland. Det är skratt och glam och handviftningar åt höger och vänster.  Om de ser flickor utbryter en mångstämmig visselkonsert i vagnsöppningarna. Uniformerna och stövlarna ser slitna ut men kammarna är i flitig användning. Någon soldat hinner t.o.m. hänga upp en spegel och raka sig under det korta uppehållet. Disciplinen i Wehrmacht är hård och några långa romanser hinner manskapet inte med under det korta uppehållet. Men det händer att någon soldat försenar sig från tåget. Ibland stannar en överordnad en soldat på perrongen och ryter till av någon anledning.  Någon konversation behövs egentligen inte, men vi har lärt oss en del siffror på tyska. Det kan uppstå olika meningar i prisfrågor. I de flesta fallen räcker det med att använda fingrarna. Tyskarna vet att deras valuta inte duger. Det är endast cigaretter eller piptobak som gäller. Då sommardagen är ovanligt varm och tillgången av någon orsak liten kan jag byta till mig ett helt cigarettpaket mot någon öl. Ibland får jag nöja mig med några cigaretter. Någon gång byter också ett paket piptobak eller en fyrkantig, jättestor tysk militärlimpa ägare. Då jag samlat på mig litet mer pengar köpte jag några snygga Kauhava-knivar som var mycket eftertraktade av tyskarna. Det var fina presenter att ha med sig hem.

 

Byteshandel med tobak som valuta 

Hitler (Der Führer) hatade som känt tobak och tobaksransonerna i tyska armén var begränsade. Skatten på tobak var hög och antitobakskampanjer ordnades både bland civilbefolkningen och armén. Inom Luftwaffe (flygvapnet) och bland SS-officerarna rådde rökförbud. Det var kanske därför jag så sällan såg någon tysk soldat röka cigaretter. Däremot kunde man någon enstaka gång möta en äldre soldat med en krokig pipa i mungipan. Alla soldater tilldelades sex cigaretter om dagen. Tobaken fick de som gåva av tobaksbolaget Reemtsma i Hamburg som i praktiken hade monopol på tillverkningen som tack för att de understödde nazisterna ekonomiskt på olika sätt. Fältmarskalk Göring skall ha haft sin hand i affären. Därför hade soldater som inte rökte stora lager av tobak, som de använde som bytesobjekt.  I vårt land var ransoneringen sträng. Allt var i praktiken ransonerat. Det fanns kupong för tobak på ransoneringskortet, men då tillgången var begränsad fanns det inte alltid de vanliga Saima, Fennia eller Työmies på butikshyllorna. Våra krigare fick fem cigaretter per dag och icke rökare tre per dag. Dessutom kunde de köpa en ask i veckan. Deras tobak konsumerades nog vid fronten. Under den svåraste bristen tog t.o.m. den hemodlade kessun slut. Tobak var därför hårdvaluta på svarta börsen.

 

Aufwiedersehen

Efter ca. en halv timmes uppehåll i Seinäjoki ekar några skarpa tyska kommandoord ut över perrongen och  snabbt hoppar soldaterna tillbaka i sina vagnar. Tyskarna och åskådarna vinkar till varandra och någon ropar  Aufwiedersehen. Annat tyskt som trummades in i mitt huvud via tyska soldater  och också via radion var de populära slagdängorna Edelweiz och  Lili Marleen. Loket visslar för avgång, först några trevande ångstötar, som tilltar i styrka och i ett moln av rök och ånga  snurrar det stora hjulen på loket några varv på den sandade järnvägsskenan innan det långa tåget gnisslande sakta sätter sig i rörelse. Mer kraft hade behövts eftersom Seinäjoki ligger i en dalgång som gör att tåget endast har gångfart innan det kommer upp på  slätare terräng. Den här utnyttjar vi pojkar, som inte hunnit sälja alla ölflaskor genom att kliva upp på godsvagnstaken och göra affärer via de öppna fönsterluckorna. Vid lämplig fart hoppar vi ner på banvallen och promenerar hem. Det här visade sig vara senare vara ödesdigert för en av oss då en av pojkarna miste livet. Vår tobak hade stor åtgång.  Priset bestämdes enligt tillgång och efterfrågan. Det fanns  olikfärgade förpackningar och  märken. Alla såg granna och inbjudande ut. Cigaretter av märket Niederehe var platta och sirliga i orientalisk stil, luktade  gott och förekom i olika färger medan t.ex. Juno var bastantare  och runda till formen. Ett vanligt märke var också Salem med sitt röda omslag. Piptobak förekom både som paket och bleckdosor. Vanligtvis blev det på hemvägen att slinka in i arméns barackbutik , där lottorna  sålde olika surrogatvaror. Tyskarnas ankomst förde också med sig andra äventyr. På ett avsides järnvägsspår långt från perrongen stod ibland tomma vagnar. Det verkade som om  de hade tömts med stor brådska. Vagnarnas innandöme hade en egendomlig doft av svett och rök och fähus som sitter i näsan än i dag då jag erinrar mig händelserna. Under och ovanpå sänglavarna kunde vi bland löss och halm hitta allt möjligt som hörde till en tysk soldats standardutrustning . Vi kunde  inte låta bli att tumma på allt. En av mina skolkamrater förde hem en Mauser K 98, som han gömde undan i ett skåp. Själv hittade jag en gasmask och gevärspatroner, som låg kringströdda överallt. Det var lätt att avlägsna tändhatten och hälla ut krutet. Genom att med en spik gräva bort innanmätet av bly och fylla kulan med krut och täcka mynningen med en filtspik kunde man göra en bomb. Stommen yxades till av en rund träbit, stjärten gjordes av mapp och patronen fästes i den tjockare ändan. De hemmagjorda bomberna åstadkom fruktansvärda smällar.  Vi tog också vara på små burkar fyllda med krut, som  var avsedda att fästa på järnvägsskenan, för att vid stor fara stoppa tåg

Då jag jämför våra äventyr med vår tids företeelser ter de sig busiga och förkastliga. Ingen ordningsmakt eller någon vuxen ingrep, inte ens den halv polisiära finska övervakaren på militärtågen.  Själv tolkar jag våra bravader som ett uttryck för äventyrslust  men också som en försvarsattityd, en yttring av kampen för den dagliga tillvaron. Det var krig, verkligheten var hård och vuxna såg mellan fingrarna  på för dem  betydelselösa fenomen.

 

Frontlinjer och  knappnålar 

Påeldade av propagandajournaler, såsom Signal, Das Bild, Der Sturmer och tyska dagstidningar  som lämnats kvar växte fantasin till högre höjder. Vi gjorde också modeller av trä av olika tyska militärflygplan. Det kittlade i magen då jag lekte störtbombning med självtillverkade Stukaplan.  Jag hade liksom många vuxna en stor karta hemma på väggen, där en röd ylletråd visade den tyska arméns framryckning på östfronten. Varje gång en rysk ort erövrades  flyttades frontlinjen österut med hjälp av knappnålar i olika färger  Tyska arméns framryckning och kontroll av den röda yllegarnstumpen blev en spännande sysselsättning och hörde till den dagliga rutinen. 

 

Vardagen - brist och ransonering  

Fortsättningskriget hade en helt annan karaktär än vinterkriget. Seinäjoki upplevde inga flyganfall, men alarmsirenerna tjöt ganska ofta och folk sökte upp bombskydd. Det var stor brist på allt och det rådde sträng ransonering . Mamma siktade mjölet för att minska på den inblandade cellulosan. Hon tillverkade också tvål. Det bästa jag visste i matväg var en gröt kokad på gammal bulla och brödkanter. En stor del av tiden gick till att stå i olika köer. Jag köade bl.a. för skummjölk och skoplagg. Ovantåget var gjort av flätat papp. Sulan bestod av några träbitar fästade ett stycke från varandra så att skon skulle leda. Tron på att allt skulle sluta lyckligt minskade  efterhand som krigsåren gick. Våren 1941 fick jag avgångsbetyg från folkskolan. På grund av svag hälsa sköts min skolstart i Kristinestad samskola upp ,men hösten 1942 förde mor mig till elevhemmet i Kristinestad, och som tröst fick jag pengar till en biobiljett för att mildra chocken. Kaninerna som jag så ömt vårdat måste jag slakta och även för övrigt var det påfrestande att komma in i en ny livssituation långt borta hemifrån.

Första året åkte jag hem varje lördag och kom tillbaka söndagskväll. Ifall ett s.k. stilla alarm (fiendeplan eventuellt på väg) drog ut på tiden hann jag hem bara till natten. De nytvättade kläderna låg våta i kappsäcken tillsammans med annat som mor packat ner. Tåget avgick sällan enligt tidtabell och det hände ofta att jag väntade  på faran över på tåget i Seinäjoki i flera timmar. Ibland somnade jag och vaknade då tåget satte sig i rörelse. I slutet av 1941 ändrade bulletinerna från östfronten karaktär. Än är Moskva erövrat än inte. Ryska motoffensiv och taktiska reträtter blir allt vanligare. Men  ännu pysslar småpojkarna och många vuxna för den delen med sina knappnålar. För egen del förlorade jag småningom intresset. Det låg inte i spelets uppläggning att flytta frontlinjen bakåt.

 

Kriget forsatte 

De följande åren fram till vapenstilleståndet blev kriget en lång, slitsam, grå vardag. Osäkerheten, bristen på i synnerhet mat och dödsbuden från fronten  avspeglades i  de anhörigas  ansikten. Poliser som patrullerade på tågen efter svarta börshajar, skolgång och resor hem. Tillbaka med halvtorra kläder och något hembakat av mor. Censurerade brev till  och svarsbrev från min bror som i likhet med andra Seinäjoki-svenska föräldrars söner var vid Svirfronten  och i slutskedet på Karelska näset. Handeln med ölet fortsatte sommaren 1942. Tyvärr spreds ryktet om våra vinstgivande affärer med tyskarna till grannkommuner och snart hade vi  en hel del konkurrenter. Till all lycka visade det  sig att det inte påverkade efterfrågan på något sätt.

Så kom katastrofen i Stalingrad i februari 1943 då tyskarna blev tvungna att kapitulera. Nu visste rykten från Sverige berätta om fredssträvanden, men att Finland inte kunde gå med på de stränga ryska kraven.

I februari 1944 utsattes Helsingfors  för tre kraftiga bombräder och 500 personer miste livet. Sen följde det ryska storanfallet på Karelska näset med lika många stupade finländare som under hela vinterkriget. Godsvagnar med stupade soldater som varit länge på väg spred en obehaglig liklukt över bangården. Rödakorståg rullade in med jämna mellanrum och det stora distriktssinnessjukhuset i Törnävä fylldes snabbt av  sårade.  I Seinäjoki ökade dödsbuden drastiskt. Unga kvinnor klädda i svart sorgdräkt med flor i hatten blev en allt vanligare syn. Allt oftare kom bud om att en son bland bekantskapskretsen stupat. Bland  svenska kolonins pojkar stupad åtminstone fyra.

 

Dödsskjutningen 

Så kom den fruktansvärda dagen då en av oss fick sätta livet till . Ett permissionståg skulle just avgå. Några pojkar kom ännu springande från butiken med mera öl och klev upp på vagnstaken för att sälja via fönsterluckorna. Mina kassar var tomma så jag blev kvar på perrongen liksom många andra. Då farten efter några kilometer saktade hoppade pojkarna som vanligt av. Enligt en version slängde någon något brännbart  in genom rökröret (eventuellt  en krutburk), som ledde till vagnens kamin. Det blev stor uppståndelse och då pojkarna hoppade ner på banvallen small ett skott och en av pojkarna föll död ner på banvallen.  Det var en fattig skomakares enda son. Det berättades att resten av pojkarna sprang hela vägen hem. Det hette att det skulle bli förhör och rättegång i Hangö. Allt tystades ner. Själv  betvivlar jag att det blev några följder för tysken. Det blev stor förstämning bland oss pojkar, men handeln fortsatte efter ett tag igen. Efter dödsskjutningen utfärdades förbud mot all ölförsäljning och stationsområdet bevakades av polis. Om någon greps tömdes flaskorna ackompanjerat av hotelser. Någon blev t.o.m. inburad över natten. Jag var själv nära att åka fast, men räddade mig genom att krypa under vagnskopplingarna och springa i väg. Det blev allt farligare att fortsätta med ölförsäljning och handeln dog småningom ut. Då jag  i dag tänker på krigets vanvett och  läser om  andra världskriget fasar jag över krigets facit. Medan jag som en spännande sysselsättning flyttade knappnålar på kartan över främmande orter i Ryssland  stupade 12 miljoner ryska och fem miljoner tyska soldater (siffrorna varierar) i blodiga fältslag.  En tanke som slår mig då jag tänker på krigets vanvett är om någon av dessa tyskar som köpte öl av mig på järnvägsstationen i Seinäjoki någonsin återvände helskinnade hem.