Olars på 1940- och 1950-talen
Carl-Erik "Keka" Avellán
Presentation i Olars pensionärsklubb 12.11.2018
1. Namnhistorik
Olars omtalas redan på 1500-talet som Olarsby. Andra benämningar utgjordes av Wleffstefsby, Oleffpsby, Olausby och Olarsby. Namnet torde härstamma från mansnamnet Olev. På 1960-talet föreslogs även namnet Romensby, men det namnförslaget förföll.
2. Geografi
Olars omfattar: Frisans, Kvisbacka, gamla Olars (en del av nuvarande Ängskulla), Lustigkulla, Olars ängen, Olarsbäcken och Biskopsby. Området gränsar i norr till centralparken (varav en del hör till Olars), i öster till Ringväg II och Gräsa bäcken, i söder till Västerleden och i väster till Nöykis-området (Finnå). Grannbyarna är Kockby, Mankans Tomtekulla, Gäddvik, Mattby, Finnå och Bolarskog.
Jorvas vägen, senare Västerleden, har varit den viktigaste farleden i öst-västlig riktning sedan slutet av 1930-talet. Till andra väderstreck, t.ex. till Esbo sockens centrum, var det sämre förbindelser ända till 1950 och 1960-talet.
3. Trakten
Bosättningen i Olarsby var koncentrerad kring vägarna. Förutom fast bosättning fanns det förvånansvärt många sommarbostäder, som ofta senare omändrades till året-runt bostäder.
Det fanns en stor gård, Gräsa, som på medeltiden var ett rusthåll, vilket innebar att gården förband sig under krig att ställa upp en ryttare till häst. I gengäld erhöll gården vissa skattelindringar. På medeltiden var Gräsa å segelbar ända upp till gården. På 1400-talet hade såväl gården som ån förminskats avsevärt.
Därtill fanns flera småbruk såsom Bergmans, Löfströms, Lustigkulla, Kulla-Hanna (Agnisbäck) och Frisans. Någon egentlig industriell verksamhet fanns inte på 1940-talet. Det fanns några växthusodlare, som Niskanen, Stenström och Hakkarainen, en smedja för att sko hästar samt ett åkeri med en Ford lastbil, som de äldsta bröderna Löfström ägde. Vårt största nöje var att åka med lastbilen till ”gropen”, dvs sandgropen i Finnå, där kraftverket nu finns. En gårdfarihandlare, ”laukkuryssä”, kom två gånger per år och sålde medhavd krimskrams.
4. Språkförhållanden
I början på 1940-talet var befolkningen övervägande svenskspråkig. Under kriget bodde många ingermanländare i Olars, men flyttade bort vid krigsslutet då det blev känt att Sovjet fordrade att de skulle återbördas till Stalins paradis. De flesta ingermanländare flyttade till Sverige. Efter kriget flyttade karelare till Olars.
Av själva kriget kommer jag inte ihåg så mycket. Vissa händelser har dock fastnat i minnet. När min far kom på permission och hade långt svart skägg, blev jag så rädd för den främmande mannen, att jag gömde mig i ett skåp. Helsingfors bombardemangen, i februari och mars 1944, har för evighet satt sig på mina näthinnor. Vårt bombskydd var vår jordkällare och därifrån kunde man följa med luftstriderna, som färgade himlen till ett eldklot.
Ett trevligare minne var när Storas gård hade sin höstskörd. Sonen Runar hade fått skördepermission och jobbade från hästryggen. Av någon anledning hade jag hamnat ut på den skördade havre åkern och stybben som fanns kvar gjorde att det kändes oerhört smärtsamt för mej, som gick barfota. Då lyfte Runar upp mig på hästryggen där jag sedan skådade ut över hela världen. Bägge bröderna Morelius stupade i kriget till stor sorg för anhöriga och bekanta.
Hela Esbo hade i början av 1950-talet ca 25000 innevånare varav majoriteten svenskspråkiga. I Olars fanns det vid samma tidpunkt kanske ett tusen tal innevånare - de flesta svenskspråkiga. I dag har Esbo 280000 innevånare och Olars över 20000 innevånare.
5. Infrastrukturen
Jorvas vägen var den stora farleden i öst-västlig riktning. Den var asfalterad och väl dimensionerad för den dåtida biltrafiken. Vägen användes även som träningsbana av racerförarna från Westend, bl.a. Curt Lincoln, Fred Geitel och Stynkel, som trimmade sina bilar inför Djurgårdsloppet.
Alla andra vägar var grusbelagda och underhölls av lokala väglag. Den tidens trafik var inte så livlig, så vägarna hölls i tämligen gott skick. I början på 1940-talet, då busstrafiken inleddes, övertog socknen en del av ansvaret för vägarnas underhåll. Den första busslinjen från Helsingfors till Olars körde längs Jorvas vägen till dåtida Solbergavägen och upp till det nuvarande Veho och därifrån till Kalendervägen och upp till Storas gård i Kockby, som utgjorde ändhållplatsen.
Efter kriget drevs bussarna med gengas, som utvecklade en mycket dålig effekt på motorerna. Då bussarna vanligen var överfulla av passagerare, orkade bussen inte upp för de högre backarna. Allt som oftast nödgades passagerarna stiga ut och skuffa på bussen, så att den kom up på krönet. Detta gällde speciellt vid Drumsö backen.
I övrigt tog man sig fram till fots, cykel eller häst och kärra/släde. På 1940-talet fanns det i Olars ett par privatbilar, som knappast var ute på vägarna på grund av bensin reglementeringen.
I Olarsby kunde man handla livsmedel i Ekströms närbutik. Närbutik var inhyst i det Löfströmska huset på Björkbacka och drevs också av familjen Löfström. Produkturvalet var ganska begränsat, men där fanns ändå det viktigaste basvarorna, förutom rotfrukter och kylvaror. De flesta hushållen var på den tiden självförsörjande eller köpte livsmedelsprodukter från de omkringliggande gårdarna och småbruken. För större inköp måste man ta sig till Jorvas vägen, där det fanns flera butiker: Svenssons vid Toppelunds avtaget, Elanto och Söderströms, senare Varuboden, vid Björkallén, Wohlmans vid Nokkala vägskäl och Elanto vid dåvarande Solberga vägens korsning.
För oss barn var det viktigaste att det fanns munkar och röd lemonad - ”lingonbrus” - vilket vi ofta drack i butiken. Halva lemonadflaskans innehåll sparades i lemonadkorgen och dracks senare - om det fanns någonting kvar.
6. Carl-Erik
Jag föddes år 1940 på barnkliniken vid Fabriksgatan, där ryska ambassaden numera har sina personalbostäder. Mina föräldrar hade köpt en tomt i östra Olarsby och byggt ett hus i slutet av
1930-talet. Där tillbringade jag min barn- och ungdomstid fram till 1959. Skolan påbörjades 1947 i Mankans svenska folkskola, idag dockteatern ”Hevosenkenkä.” Där fanns den s.k. småskolan, med klasserna 1 - 2, med Martha Jansson som lärare. Storskolan, med klasserna 3 - 6, förestods av Ruth Nyström. Båda lärarinnorna bodde i respektive skolhus. I storskolan kokades skolmaten av fru Murto. Menyn var ganska enahanda - varannan dag gröt och varannan dag välling. Men det var dock ett mål varm mat, som var synnerligen viktig för de många mindre bemedlade. Pojkarnas slöjd handhades av herr Bjugg. Städningen sköttes under en period av fru Högman, som var mina föräldrars hyresgäst tillsammans med sin familj i egnahemshusets övre våning.
En gång, under skolåldern, följde jag med henne en eftermiddag till skolan. Jag blev trött och fick lägga mig att vila på en slöjdbänk med en kvarglömd mössa som huvudgärd. Detta resulterade att jag, som då hade långt lockigt ljust hår, fick huvudlöss och blev lus behandlad och snaggad. Mitt ljusa hår blev mörkt när det växte ut igen, men lockarna kom aldrig tillbaka. I övrigt var det enkla förhållanden i skolhuset med utedass och dricksvatten från ämbar. Uppvärmningen av fastigheterna skedde med vedeldade kakelugnar. Som vedhuggare fungerade olika udda personer från byn, ingen nämnd och ingen glömd.
År 1948 blev det nya skolhuset i Gräsa färdigt och alla elever flyttades dit. Det kom många nya lärare och min lärare hette Lars Appel från tredje till sjätte klass. Skolans upptagningsområde omfattade allt från Hanaholmen i öster till Otnäs, Hagalund, Westend, Gäddvik, Mattby, Olarsby och Mankans i väster.
Gräsa skolan var såtillvida speciell att under samma tak verkade både svensk- och finskspråkiga folkskola, vilket var unikt på den tiden. Det var egentligen första gången man kom i närmare kontakt med finskspråkiga kamrater och allt fungerade tillfredställande. Jag har personligen ännu i dag umgänge med en person från den finska skolan.
Många av mina kamrater började i läroverk efter tredje eller fjärde klassen. Valmöjligheterna var Grankulla eller Helsingfors. Det var det enda möjligheten för i Esbo fanns inget läroverk.
Då jag hade gått ut fjärde klassen blev jag lockad att börja i Lönkan i Helsingfors av några gamla klasskamrater, som hade börjat där ett år tidigare. Då jag inte ville förlora ett år ville jag börja direkt på andra klassen i Lönkan, som då var ett nioårigt läroverk. I övrigt var det klart, men jag måste genomgå ett förhör i finska. Min tentator var Mimmi, som jag tyckte var en skräckinjagande person. Min äldre bror, som gick i Grankulla svenska samskola, hade instruerat att jag bör lära mig ett visst avsnitt ur Harry Strengs ”Suomenkielen alkeet” utantill för att klara mig. Han var övertygad att jag skulle få detta avsnitt som provuppgift. Så var naturligtvis inte fallet, utan det blev någonting helt annat. Jag kämpade med uppgiften och efter en stund tittade Mimmi över min axel och utbrast: ”Hör du jag tror nog att det är bäst att du fortsätter i folkskolan.” Så skedde också. Efter sjätte klassen flyttade jag till Andra svenska lyceet vid Albertsgatan i Helsingfors, varifrån jag utdimitterades 1959.
Härmed slutade mitt första Olarsby boendet för att sedan fortsätta för drygt tio år sedan då vi flyttade tillbaka med min fru.
7. Fritiden
Som alla barn och ungdomar på den tiden, vistades vi mycket utomhus. På somrarna gällde bollspel av olika slag på betesängar där bollen oftast hamnade i komockan och måste torkas av nödtorftigt, innan vi kunde fortsätta. Friidrott på hemmagjorda planer med hemmagjorda redskap var också en kär sysselsättning. Vi förflyttade oss mellan de olika aktiviteterna med cykel. Alla var vi glada amatörer och den personliga utrustningen var det lite si och så. Jag kommer ihåg ett tillfälle då vi med grannpojken skulle hoppa nytt personligt rekord i höjdhopp. Då det sista hoppet stod för handen, klädde vi av oss nakna för att vinna nån centimeter. Hur det sedan gick kommer jag tyvärr inte ihåg
Simning var naturligtvis populärt om somrarna. Några inomhushallar fanns ju inte på den tiden, förutom i Helsingfors. Oftast besökte vi Mellstens strand, som låg närmast. Ibland var vi också i Westend och Nokkala samt Björkviken, där vattnet var varmast. Själv var jag en skral simmare. Det berodde kanske delvis på att jag i yngre år två gånger hade fallit i vattnet, som icke simkunnig och därvid fått en aversion mot vatten.
Vintertid gällde skidåkning, dvs ”flata,” och skridskoåkning. Gräsa bäcken var inte röjd och sanerad på den tiden. Under höstregnen svämmade ån över så att Olars bäckens åkrar låg helt under vatten. Oftast frös det på just vid den tiden. Vi som bodde i närheten kunde snöra på oss skridskorna hemma och sedan skrinna ut och längs bäcken ända ner till Mellsten och ut på Fölisö fjärden utanför Toppelund. ”Härligt, härligt men farligt, farligt.”
De flesta av oss hade s.k. ”nurmare”, som fästes på mono-kängorna i ett hål på bottnen av klacken. Sedan spände man remmar över mono-kängorna. Remmarna lossnade ofta och förorsakade mycket besvär och många svordomar. De mera avancerade kamraterna hade ”hokkare”. Som lite äldre tog man sig till Johannes plan eller Väinämöinens plan,”Väiski”, i Helsingfors där man kunde delta i rosett-skrinning med någon utvald flicka. Allt var mycket oskyldigt.
Innan isen hade lagt sej på bäcken skrinnade vi på ett kärr ovanför nuvarande ”skateparken” eller på Storas ägor. Ishockey fanns inte - utan vi spelade bandy.
Vi skidade både i skogen och på åkrarna. Källarbacken, nuvarande ”Rudus-backen”, var en populär att åka utför och att hoppa och ”skvätta” i. I Lillhemt fanns en stor hoppbacke, som möjliggjorde 20 m hopp. Där ordnade familjen Roberts ofta skidtävlingar.
Ett årligt återkommande evenemang var bykampen i friidrott mellan Olarsby och Mattby. Alla som önskade delta var välkomna, med undantag för bröderna Pystynen, som ansågs vara professionella. Den äldre brodern, Aulis, tillhörde landseliten i medeldistanslöpning och deltog i OS 1952 på 1500 m.
När man blev lite äldre blev flickorna intressanta och dem kunde man möta på dansbanan eller ”lavan”. På 1940-talet det en dansbana, som hette Bro, uppe på berget vid nuvarande Olars parken. I närheten av Bro byggdes, på 1950-talet, något som kallades för ”Pirtti”, som finns än i dag. Ursprungligen drevs ”Pirtti” i kommunistisk regi. Hur det är i dag vet jag inte. Därtill fanns en dansbanan på Skogsvägen, som hette ”Talo” och drevs i socialdemokratisk regi.
För ungdomen i Olarsby med omnejd utgjorde kiosken ”Noaks ark” i hörnet av Jorvas vägen och Solberga vägen en naturlig samlingsplats. Kioskens verksamhet drevs av den belästa herr Vou-tilaninen, som vid sidan av kioskverksamheten översatte texter från olika språk till finska och svenska. Herr Voutilainen var en mycket timid man, som inte gjorde en fluga förnär. Någon gång hade han tagit en tår på tanden och då kunde han bli ganska stökig och skällde ut oss ungdomar. Jag måste erkänna att vi ibland drev och retade honom. Nästa dag var dock allting glömt och allt fortsatte som förut.
8. Slutord
När jag tänker tillbaka på 1940- och 1950-talen i Olarsby, så var det en ganska agrar by, som levde ett stilla landsbygdsliv, trots den relativa närheten till Helsingfors.
Alla kände alla och man kommunicerade mest på svenska. Trots kriget och den knapphet som det förorsakade också många år efter kriget, gick det aldrig någon nöd på oss. Det fanns visserligen barnrika familjer som kunde ha det väldigt knapert, men på något sätt klarade man sig.
Man kan säga att mycket som hände på 1940- och 1950-talen för första gången var så att säga startpunkten för traktens urbanisering.
Jag minns min barndom och ungdom med glädje och tacksamhet. Det har varit skojigt att gräva i minnets skrymslen för att hålla detta anförande och jag hoppas att även ni har fått ut någonting av det.
Tack
Carl-Erik Avellán
